Mimmi Delux

Ja, jag lever fortfarande. Det är säkert. Åtminstone känns det så. Jag ligger i alla fall inte flämtande i en sjukhussäng och kämpar för mitt liv, även om jag nästan började bli rädd att jag skulle göra just det idag. Eller, ok. Det där sista var kanske aningen överdrivet. Nej, men allvarligt. Jag är verkligen ledsen att jag har varit så sjukt dålig på att uppdatera mig. Jag har varit på väg flera gånger. Påbörjat inlägg efter inlägg, fast sen har det liksom tagit stopp innan jag ens kommit halvvägs. Det är väl så min hjärna fungerar för tillfället. Den kan inte hålla sig fokuserad tillräckligt länge för att hinna avsluta en påbörjad uppgift. Jag inser att jag inte har publicerat ett enda blogginlägg sen i höstas. Ledsen för det, verkligen. Det har bara kommit så himla mycket i vägen. Mitt psykiska mående har ständigt pendlat mellan toppar och dalar den senaste tiden. Hela mitt liv är en enda känslomässig berg och dal bana just nu. Vissa dagar vill jag bara sitta still som en staty och stirra in i väggen med glasartad blick, eller ligga under täcket och gråta hela dagen. Jag skulle vilja påstå att jag går igenom i en känslomässig kris, men det ordet låter så himla hårt. Fast jag har verkligen hamnat i en svacka. De senaste dagarna har jag insett att det måste vara något underliggande som ibland utlöser världens panikattack för småsaker. Kanske att min kropp är ständigt stressad över något som jag inte riktigt kan komma på. Jag har helt enkelt haft fullt upp med att försöka överleva. Då är det lite svårt att formulera ihop någorlunda vettiga texter att publicera, när allt man vill är att fylla tio A4-sidor med ett enda ord. Ett ord på tre bokstäver. Eller, fyra, kanske. Beroende på vad man väljer att tolka in där.

Men mitt i denna känslomässiga berg och dal bana finns det ändå små ljuspunkter lite här och där. De är så små, så sällsynta och så svåra att upptäcka, men de finns ändå där. Man måste i alla fall försöka tro att de finns där, för att inte bryta ihop fullständigt och krascha som ett flygplan på botten av Grand Canyon. Det är framför allt nu när livet är tufft som det är extra skönt att jag har min egen pysselvärld. En värld som jag bestämmer helt och hållet själv över. Det började med målande av tavlor. Fortsatte med pärlande och skapandet av egna askar. Nu har intresset för pyssel vuxit ytterligare. Nu sträcker det sig till att rita med tusch och skapa olika former av piprensare. Att rita med penna är verkligen inget jag är bra på. Jag kan snarare tycka att det är ännu svårare än att måla. Kanske för att spetsen på tuschpennan är så smal och bara ritar på exakt den punkt som träffar pappret. Hittills har jag inte lyckats göra superprofsiga teckningar, men det behövs inte heller. Till skillnad från målandet så har jag inget syfte med ritandet. Det är bara som en terapi. Något jag behöver göra lite då och då. Dessutom är det lite lättare att skriva med penna än med pensel, ifall man skulle vilja göra det också. Pyssel var ju något man gjorde mycket när man var liten. Alla tjejer i min klass var fullständigt galna i att rita, måla, sy, pärla och allt man kan tänka sig. Jag hörde aldrig riktigt till den kategorin. Visst ritade jag ibland, men bara med extremt mörka och starka tuschpennor, så att jag klart och tydligt kunde se vad jag skapade. Jag tyckte att det var alldeles för jobbigt att inte alltid kunna se vad jag ritade och jag ville absolut inte ha en vuxen som satt och kikade över min axel. Då var det lättare att helt enkelt låta bli. Då och då hände det att jag ritade en teckning på mellanstadiet också, men sen tog det stopp. Att måla med kladdig färg hade jag inte ens en tanke på. Vem kunde tro att jag som 25-åring skulle börja intressera mig för konst? Och vem kunde tro att jag som 26-åring skulle börja rita med tusch? Just det, ingen. Jag skulle aldrig rita med kritor, färgpennor eller bläck. Det är alldeles för komplicerat för min syn. Jag måste använda tusch. Annars ser jag inte ett skit. Jag har köpt en skrivbok och ett matchande pennskrin, där jag förvarar alla mina pennor. Jag älskar verkligen den boken. Den är helt perfekt, eftersom jag letade efter en speciell. Alldeles extra fin, så att säga. Den är rosa med massor av silverglitter. Hela boken glimmar och glittrar. Pennskrinet är exakt likadant. De matchar verkligen varandra.

Det där med piprensare var inget jag själv kom på. Hade jag inte fått en hel pysselburk som bland annat innehåller piprensare i olika färger i julklapp, så hade jag nog aldrig kommit på tanken att börja använda det. Helt ärligt så visste jag faktiskt inte att det fanns sådana, ännu mindre att man kunde pyssla med dem. Att forma dem till hjärtan, stjärnor och andra former är så rogivande. All sorts pyssel är rogivande. Man måste liksom koncentrera sig på det och på så sätt får man ingen tid över att tänka på allt som brottas inombords. Att bara få sitta med sina pysselgrejer och skapa precis vad man vill, tillsammans med skön och upplyftande musik, är så otroligt skönt. Vissa saker behöver man inte ens visa för någon. Det kanske är personligt och privat. Något man inte har som avsikt att visa någon. Det är bara något man behöver göra för att lätta på sitt hjärta.

Ibland kan jag tycka att det är lättare att uttrycka mina känslor genom att måla, rita och skapa. Det är inte alltid så lätt att sätta ord på det, varken via skrift eller tal. Det kan vara så att det helt enkelt inte finns några ord. En bild kan säga så mycket mer än en skriven text. En bild, oavsett om den är tecknad, målad eller fotograferad, kan betyda alldeles väldigt mycket mer än några fjuttiga ord. Folk säger alltid till mig att jag är expert på att uttrycka mig, både skriftligt och muntligt. Ja, ibland är jag kanske det. Typ när det gäller att sätta ord på mina karaktärers känslor, tankar och upplevelser. Det är när det gäller mina egna känslor som det blir svårt. Orden räcker liksom inte till. Det känns som om de bara är ungefär det jag vill säga. Till och med mina dikter förmedlar bara mina känslor till en viss del, även om jag verkligen gör mitt bästa. Det är absolut inte så att de inte har någon mening, tvärtom. Dikterna sätter verkligen ord på det jag känner och tänker. Ord som jag aldrig skulle kunna förmå mig att uttrycka muntligt. Jag gör alltid mitt allra yttersta för att mina dikter ska förmedla nästan exakt det jag vill få ut av dem, men ibland tvingas jag inse att det faktiskt inte finns några ord. En del dagar är man liksom helt stum inuti. Lite som om man vill knacka sig själv i pannan och ropa: "Hallå! Är det någon hemma? Hjärnan, var tar du vägen?" Och det är då skapandet tittar fram. Att hålla i en penna eller pensel och bara låta den gå sin egen väg kan verkligen göra susen. Lite så här. Vad är det första du tänker när du ser en bild som enbart innefattar ett enda enormt hjärta? Tänker du bara: "Jaha, det var ju en fin bild"? Eller: "Undrar vad som ligger bakom det där hjärtat. Vad betyder det egentligen?" Ja, det är väldigt olika hur man väljer att tolka det. Om man ens tolkar det på något sätt alls. Sanningen är att det kan ligga hur mycket som helst bakom ett hjärta. Vissa kanske tolkar det som kärlek, men det kan lika gärna betyda sorg och smärta. Kanske till och med ilska. Hjärtats form, färg och utseende säger väldigt mycket. Ingen vet hur konstnären har tänkt. Bara dem som har fått det berättat för sig. Att bara kladda dit svart färg över hela underlaget kan också ha sin betydelse. Det kan symbolisera ångest, eller bara ett stort, svart och gapande hål. Precis som musiken. Musik säger också oerhört mycket. Det är bara olika beroende på vem som lyssnar. Fast så är det väl med allt egentligen. Varje person tolkar det på sitt eget sätt. Vissa saker kan till och med betyda olika i perioder. Jag har till exempel en dikt som jag skrev när jag var olyckligt kär i en kille. Idag har den en helt annan innebörd för mig. Numera är jag inte olyckligt kär, men texten skulle egentligen kunna handla om vilken förlust som helst. Det där med ett krossat hjärta kan man ju till exempel uppleva när man går igenom en djup sorg, eller när man blir sviken av sin bästa vän.

Nu ska jag gå ut med Sigge. Sen blir det kanske lite ritande. Vi får se.

Vi hörs snart igen. Jag lovar att det inte ska dröja lika länge till nästa inlägg.