Jag älskar verkligen min söta, fina, underbara, knäppa och galna hund. Det finns inget bättre än att leka och mysa med honom. Han är det absolut bästa jag har. Det bästa i hela världen. Ibland kan min kärlek till honom bli så stark att jag nästan får tårar i ögonen. Det går liksom inte att beskriva med ord hur mycket den lilla busungen betyder för mig.
Jag älskar när han pussar mig god morgon. Det gör han faktiskt varje morgon numera. Han hoppar upp i min säng, kryper upp till huvudänden och pussar mig i hela ansiktet. Precis som om han vill säga: "God morgon, världens bästa mamma! Jag har saknat dig hela natten. Gå upp nu, så att vi kan påbörja dagen tillsammans".
Även på dagarna är han extremt mammig. Vart jag än går, följer han efter. Så fort jag rör mig vaknar han till liv. Som om han vill kolla var jag ska någonstans. När jag sitter vid datorn brukar han för det mesta ligga i min säng och mysa. Det gör han faktiskt precis just nu. Exakt när jag skrev den här meningen, hoppade han upp och lade sig till rätta i sängen. Där ligger han bra.
Min eller hans egen säng (korg) är hans bästa sovställen. Det är oftast där han tar sig en tupplur. Eller under bordet. I alla fall när jag sitter där. Alltså, jag sitter inte under bordet. Ibland när han är på bushumör, stökar han till i soffan. Han puttar ner alla kuddarna på golvet. En gång gjorde han det två gånger på bara ett par minuter. Bara för att retas. Busunge, alltså! Sigge-bus!
När jag mår dåligt gör han allt för att trösta mig. När jag gråter slickar han bort mina tårar. Vid ångest kryper han upp till rätta i min famn och lutar huvudet mot mitt bröst. Han känner verkligen av hur jag mår. Ibland känns det till och med som om han känner att jag är på väg att få ångest, innan jag själv märker det. Då kommer han och ger mig en slick på handen, eller trycker framtassarna mot mitt knä. Liksom i förbigående syfte.
Jag kan ärligt talat inte komma ihåg hur mitt liv såg ut innan Sigge kom in i bilden. Hade man fått ha hundar på elevhemmet i Kristianstad, så hade jag nog skaffat en redan då. Då när jag mådde som sämst. Så skönt det hade varit med en egen liten hund då. Då hade man åtminstone sluppit vara ensam. Fast det är klart, det hade ju inte varit Sigge. Tänk vilken perfekt hund jag hittade. Jag hade inte kunnat få en bättre vovve. Sigge och jag är rent utsagt perfekta för varandra. Det finns ett så ofattbart starkt band mellan oss. Ett band som aldrig brister, vad som än händer. Sigge är och kommer alltid att vara min bästa vän. Jag har ju till och med en tatuering tillägnad honom. Så mycket betyder han för mig. Vem behöver en pojkvän när man har världens bästa och mest underbara hund, eller husdjur i övrigt? Det räcker ju med Sigge. Det räcker mer än väl. Min älskling för alltid <3
