När man tappar sig själv
Ibland vill jag bara skrika rakt ut. Skrika tills stämbanden spricker. Skrika tills luften tar slut i lungorna. Skrika allt jag kan, tills allting ordnat sig. Skriket tar större och större plats i mitt bröst. Tränger allt annat åt sidan. Till slut går det inte längre att stå emot det växande vrålet. Det blir helt enkelt för olidligt. Jag vet att jag ska vara rädd om alla runt omkring mig. Särskilt om mina assistenter. Och speciellt nu när jag har rätt mycket kris med assistenterna. Behöver typ tre till. Tre?! Och jag som tycker att det är plågsamt nog med bara en. Men det kan inte hjälpas. Det vet jag ju. Utan mina assistenter kan jag ju inte leva. Minst sagt. Åtminstone inte på det sätt jag vill. Fast ibland kan jag helt enkelt inte hjälpa att jag bara måste skrika ut min frustration, även om jag egentligen inte vill. Det blir liksom bara för mycket. För mycket av allt. Ångesten får inte längre plats inuti min lilla olycksaliga kropp. Något måste ut. Annars kan jag inte andas. Som torsdags när jag satte sangria i halsen och inte fick någon luft på flera sekunder. För ett ögonblick trodde jag faktiskt att jag skulle kvävas. Precis så känns det när min ångest är som värst. Som om jag ska sprängas i tusen bitar.
Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Väldigt mycket. För mycket, skulle jag vilja påstå. Mitt psykiska mående åker ständigt berg och dal bana. Upp och ner, hit och dit, runt, runt, runt. Det är inte bara fruktansvärt utmattande och ansträngande. Det är skrämmande också. Vissa dagar blir jag rädd för mig själv. Jag brukar inte vara så här. Inte när allt är relativt lugnt. Jag kan bara inte hantera det. Det där med att enbart fokusera på det som är mest akut just nu och skjuta undan allt annat. Hur gör man egentligen? Alltså, allvarligt talat. Jag vet fan inte. Vet inte hur man kopplar bort från sådant som man inte har tid att tänka på just nu. Jag vet bara, (oftast), hur jag kopplar bort från mig själv, men det är kanske inte lika bra. För då blir jag närmast likgiltig. Glädjelös. Oförmögen att ta del av något av det som verkligen är viktigt. Viktigt på riktigt, menar jag.
Jag tror helt ärligt att jag lider av PTSD, (posttraumatisk stresssyndrom). Jag har misstänkt det länge och nu är jag nästan säker. Framför allt genom mitt beteende och flyktinstinkt emellanåt, men också på mina återkommande mardrömmar och att jag så lätt faller tillbaka i gamla mönster som jag har så oerhört svårt att släppa. Jag är medveten om att det borde göras en PTSD-utredning på mig någon gång, men ingen annan verkar tycka det. Dessutom, tänk om jag inte har någon diagnos. Då skulle jag känna mig som en bluff för att jag typ överreagerar eller så. Fast ibland hade det varit lite skönt att få ett namn på sitt underliga beteende. Inte för att ursäkta eller skylla på något. Mer för att förstå sig själv och varför man reagerar på vissa sätt. Vissa verkar tycka att jag borde ta tag i problemet själv, istället för att tråna efter en diagnos. Men jag trånar inte. Jag har bara en känsla av att det kan ligga något bakom det. Jag känner mig inte alltid helt "normal". Jag kan få helt sinnessjukt starka reaktioner och brusa upp totalt för småsaker, eller få värsta panikattacken för minsta lilla skitsak. Det händer att jag skriker rakt ut, slår på mig själv och kastar grejer i golvet. Det är då jag blir rädd för mig själv. Rädd för vad jag kan ta mig till här näst. Men i takt med att mardrömmen bara fortsätter och fortsätter, blir det allt mer oundvikligt och oöverstigligt. Jag går upp i varv så fruktansvärt mycket att det rentav blir omöjligt att bli lugn. Jag har kastat min telefon i golvet, så att skärmen gick sönder. Då var det bara att spendera över 7000 kronor på en ny. Mikaela, idiot!! Jag har kastat en kudde tvärs över rummet, så att den träffade sminkskåpet och välte ner ganska mycket av min makeup. Idiot igen!! Dessutom har jag i ren förtvivlan vridit min fot uppåt, så att det knakade till i den. Då var jag visserligen 15 år, men ändå.
Missförstå mig inte nu. Jag har inga beteendeproblem. Inte på det sättet. Det är bara det att det ibland blir för mycket för mig. Jag har ingenstans att göra av mina känslor. Känner mig inträngd i ett hörn. Fullständigt hjälplös och maktlös. Jag har verkligen ingenstans att ta vägen. Det är då jag önskar att jag kunde gå. Då hade jag kastat mig ut genom dörren och sprungit så långt jag någonsin orkade. Nu kan jag ju inte det. Jag menar, hur flyr man med en rullstol? Jag kan ju köra själv, men det går aldrig tillräckligt fort. Inte heller kan jag säga åt mina assistenter att ta rullen och kuta. Det går inte heller tillräckligt fort. Det är bland annat när jag känner mig ifrågasatt och kritiserad som min panik och ilska utlöses. Jag känner att jag måste försvara mig, men jag har ont om ord och upplever att ingen förstår mig.
Jag vet inte riktigt hur man ska hantera starka känslor och reaktioner. Hur gör man för att undvika utbrott osv? Jag mår ju så sjukt dåligt efteråt. Varje gång jag har fått ett okontrollerbart utbrott eller panikattack, får jag så sjukt mycket ångest. Jag skäms, hatar mig själv och är säker på att det är något allvarligt fel på mig. Ibland önskar jag nästan att det var så. Åtminstone att det fanns någon medicinsk eller psykiatrisk förklaring till alltihop. Det skulle vara lättare att förstå. Lättare att acceptera. Att bli diagnostiserad med PTSD eller något annat, en gång för alla. Inte identifierad, såklart. Man är ju inte sina diagnoser eller funktionsnedsättningar. Inte så länge man inte själv ursäktar sig för allt möjligt och skyller allt på sin diagnos. Jag menar bara att det på något sätt hade varit lite skönt att bara få ett namn på skiten. Då kanske man hade sluppit känna sig som en utomjording och ständigt vara rädd för sig själv.
Sen är det klart att mina sammanbrott lika gärna kan handla om att jag alltid har så höga krav på mig själv. Att jag ska vara duktig, snäll, lugn och skötsam. Det gäller i alla lägen. Även hemma. Just för att jag alltid har assistenter i mitt hem, kan jag få svårt att slappna av och helt och hållet vara 100 procent mig själv. Det är svårt att förklara, men ibland blir det tufft. Och som sagt, just nu går jag igenom en tuff period. Jag orkar inte alltid hålla ihop mig själv. Orkar inte spela glad och trevlig när allt jag vill är att dunka huvudet i väggen och yla som värsta sortens psykpatient. Ursäkta ordvalet, men det är så jag känner mig.
Ett återkommande problem som jag mer eller mindre har haft i hela mitt liv, men som har förvärrats kraftigt det senaste året, är att jag kan få världens ångest och skuldkänslor för saker jag sagt eller gjort för flera år sen. Jag kan ligga i min säng och storgråta över vilken dålig människa jag varit och hur illa jag betett mig i vissa lägen. Även om det är något som hände för tjugo år sen. Skuldkänslor är ett stort problem för mig. Det tar så vansinnigt hårt på mig. Jag vet att det är obefordrat, men jag fattar verkligen inte hur jag ska bli av med den. Jag har försökt flera gånger och ändå kommer det tillbaka. Jag kan vakna storgråtande efter en dröm som väckt mina skuldkänslor. Det är oerhört jobbigt och plågsamt.
Jag skulle vilja avrunda det här blogginlägget med att ställa en fråga. Hur gör man för att strunta i kommentarer som kan upplevas som elaka eller som kritik? Varför lägger man ner mer energi på en negativ kommentar, istället för tusen positiva? Jag vill jämt vara bra på allt jag gör, annars känner jag mig obotligt värdelös. En enda negativ kommentar kan trycka ner min självkänsla i ett enda slag. Hur gör man för att tro på sig själv? Det är en fråga som jag ställer mig själv dagligen, ändå kommer jag aldrig fram till något bra svar.