Amys bästa vän i himlen
Jag skulle vilja göra lite reklam för en bok som jag har skrivit, vid namn "Amys bästa vän i himlen". Den ligger absolut närmast mitt hjärta. Av flera olika skäl. Min tanke och förhoppning är att kunna ge ut den på ett förlag i framtiden. Det ligger en så enormt djup och viktig historia bakom berättelsen. Jag har skrivit tre olika versioner och även det är en känslomässig historia. Första versionen skrev jag när jag var runt 12 år. Jag hade förlorat en vän och börjat utveckla dödsångest. Att skriva boken var lite som en terapi för mig. Som en sorts sorgearbete. Jag hade ingen att prata med om det som hänt mig och därför blev jag tvungen att försöka bearbeta sorgen på egen hand. Och det gjorde jag genom att skriva boken. Jag gjorde helt enkelt om min historia till en annan.
På gymnasiet skrev jag en mer uppdaterad version. Den blev lite bättre, men inte helt bra. Vid cirka 23-årsålder gjorde jag ytterligare en uppdatering. Då hade ännu en svår förlust drabbat mig. Den här gången gjorde jag både mina egna skildringar om döden och kärleken, men jag tog även upp andra tunga ämnen som ätstörningar, självskadebeteende och våldtäkt. Fast såklart var sorgen fortfarande huvudämnet.
"Amys bästa vän i himlen" handlar om en tjej som går i nian. Hennes bästa vän är svårt sjuk. Hon blir allt sämre och till slut finns det inte längre något som kan hålla kvar henne på denna jord. Amy bryter ihop och blir alldeles förstörd av sorg. I sorgens mönster utvecklar hon en ätstörning och självskadebeteende. Allt för att hon saknar sin vän så mycket att hon inte längre vet hur hon ska orka överleva. Mitt i allt detta skildras en tonårings tankar om kärlek, vänskap, skola och fester. Den 15-åriga Amys liv kretsar bland annat kring killen hon är superkär i, men förlusten av hennes bästa vän gör att hon inte längre klarar av att hantera det andra. Sorgen är övermäktig. Den har tagit över hela henne.
Trots att det är en mycket tung och mörk bok var det samtidigt en stor lättnad att skriva den. Det känns som om det är jag som är Amy. Och det är det ju, på sätt och vis. Jag har också gått igenom den typen av sorg som beskrivs i boken. Att skriva den har varit som en terapi för mig. Då kunde jag gå in i min sorg och sätta ord på den, samtidigt som jag gav den till någon annan. Det var precis som om jag delade sorgen med huvudpersonen. Plötsligt behövde jag inte längre bära den helt själv. Det var en frihet för mig att kunna fly in i karaktärernas värld när livet utanför blev för tungt.
Jag skulle säga att detta är en bok som passar alla åldrar. Samtidigt som det i grund och botten är en ungdomsbok, kan även vuxna läsa den. Jag tror att det är något med handlingen samt beskrivningarna av mycket tunga ämnen som gör att även unga vuxna skulle kunna läsa den. Det är det jag hoppas på i alla fall. En sak är i alla fall säker. Det är utan tvekan den sorgligaste bok jag någonsin har skrivit. Fast kanske är det lite det som gör att den blir så otroligt verklig. Just för att jag har använt mig så mycket av mina egna tankar, känslor och upplevelser. Det är det som gör hela historien verklig, svindlande och ytterst personlig. Låt oss säga så här. Innan vännen dör är det i stort sätt en vanlig ungdomsbok. En bok som skildrar en tonårings liv. Fast när allt det här med vännen händer så tar boken liksom en vändning. Då är det inte längre en ungdomsbok, utan en oerhört gripande historia om sorg och saknad. Lite som "I taket lyser stjärnorna". Den har också inslag av en ungdomsroman, men förlusten av Jennas mamma gör att historien tar en ny form. Inte för att "Amys bästa vän i himlen" är lik "I taket lyser stjärnorna". Inte alls. Det är helt olika berättelser. Det var mest en liknelse.
Jag tror att jag ska försöka bearbeta boken och göra den ännu bättre, för att sen skicka den till lite olika förlag. För som sagt, jag tror verkligen att det hade blivit en bra och fin storry.
Det finns vissa kapitel som inte ens jag klarar av att läsa, utan att bli ledsen. Allting blir så smärtsamt, även för mig. De kapitlen är typ bara skildrade från eget perspektiv. Det är säkert därför det blir så känsligt.
I denna bok skildrar jag även musik och sång. Det gör jag förresten i så gott som alla mina böcker. Här har de oskiljaktiga vännerna ett gemensamt favoritband. Ett band som kommer att fortsätta spela stor roll i huvudpersonens liv efter vännens bortgång. Även i dem kapitel som utspelar sig på sjukhuset, i kyrkan och under minnesstunden i aulan berör mig djupt. Hela berättelsen berör mig djupt in i själen och hjärtat, eftersom det ligger en så otroligt stark historia bakom.
Jag har alltid gillat att skriva sorgliga historier. Det kanske låter konstigt, men det är de som blir som bäst och mest välformulerade. Under hela tonåren var det alltid någon som gick bort i mina böcker. Jag skrev om sorg, saknad och svåra förluster på ett engagerat och inlevelsefullt sätt. Detta kanske också var ett försök att hantera och bearbeta min svåra dödsångest, som jag brottades med redan då. Det fanns en anledning till att jag alltid tog upp tragiska dödsfall hos på tok för unga karaktärer. Jag hade ingen annanstans att göra av mina deprimerande tankar om döden. Om jag inte fick skriva om det, skulle min skalle explodera av allt som trängdes inom mig. När jag var vid 14-15årsåldern tycktes alla i omgivningen ha sin uppfattning om att mina tankar mest kretsade kring kärlek och sådant som de flesta ungdomar tänker på, men så var det inte. Visst tänkte jag mycket på kärlek, men jag bar också på betydligt tyngre och djupare tankar som tog upp större del av min vakna tid. Tankar som var så otroligt svåra att sätta ord på. Jag kunde bli så förbannat irriterad på vuxenvärldens fördomar att vi tonårstjejer inte hade några andra problem än killar, PMS och pubertetshormoner. Jag kände mig ofta förminskad. Ingen verkade ta mina bekymmer på allvar. Om jag grät eller kände mig ledsen och nedstämd, blev jag genast stämplad med PMS. Blev jag arg, fick jag höra att det bara var tonårshormonerna som spökade. Allt lät så vansinnigt enkelt, men det var det inte. Inte för mig. Jag kände ofta att ingen förstod mig. Att ingen insåg att jag i själva verket hade helt andra bekymmer. Jag skämdes för att öppna upp mig. Skämdes för att släppa fram min påtagliga ångest. Jag vågade helt enkelt inte öppna upp mig och berätta vad som pågick inom mig, för jag var rädd att uppfattas som konstig. Patetisk. Då var det skönt att skriva av sig. Få ner en del av det jag tänkte på i skrift. Dock hade jag verkligen behövt någon att prata med också, men om jag inte hade möjlighet att uttrycka mina känslor i skrift tror jag att jag hade gått under.
Jag har fått höra att jag utvecklades snabbt. Som person, alltså. Ibland kände jag mig mer mogen än de flesta andra i min ålder. Många andra tonårstjejer verkade lägga så himla stor vikt i vad alla kompisarna tyckte om ens kläder. Själv grubblade jag sällan på sådant. Eller, jo. Det gjorde jag ju, men inte alls lika mycket som de flesta andra i min ålder. Jag tror att det är mycket tack vare allt jag har gått igenom tidigt i livet som har ändrat mitt tankesätt. Jag var bara 11 år när jag miste en fyra år äldre vän och detta har såklart påverkat mig mycket. Så egentligen har mitt dåliga mående med psykisk ohälsa, panikångest, dödsångest och tvångstankar tagit sig uttryck mycket tidigare än folk vet om. Jag klandrar dem inte. Jag förstod inte ens själv vad det var som hände. Bortsett från de få gånger jag faktiskt gjorde några försök att göra mig hörd, fast jag inte alls visste hur jag skulle bära mig åt. Jag kunde må så dåligt att jag blev helt handlingsförlamad, men känslorna stannade ändå på insidan. De höll långsamt på att kväva mig. Även om jag försökte spela tapper och gömma mig bakom ett skratt, så mådde jag inte alltid så bra som det verkade.
All typ av skapande fungerar som en läkningsprocess. Skrivandet, mållandet, pysslandet osv. Det är nog samma sak för dem som syr, stickar och virkar. Att få släppa taget om verkligheten och fly in i den kreativa världen är både guldvärt och välbehövligt. Det behövs verkligen ibland. Det behövs mer än väl.