Dödsångest
När jag var liten var jag rädd för att dö. Bara tanken på döden gjorde mig kallsvettig. En svindlande yrsel grep bryskt tag i mig och jag drog automatiskt efter andan. Det var som att falla fritt. Som att famla hjälplöst genom luften, utan att hitta något att gripa tag i. Något som kunde fånga upp en, sekunden innan man slog i den hårda marken. Som när räddningstjänsten ingriper i absolut sista sekund.
Jag försökte ofta föreställa mig vad som hände när man dog. Gjorde det ont? Var man rädd? Eller, var det mer som om man släckt ett ljus? Låg man bara orörlig under den mörka och kvävande jorden? I så fall skulle ingen höra om man skrek på hjälp. När jag tänkte på att ligga ensam och instängd under den klaustrofobiska jordskorpan, fladdrade det till i halsen av en andlös panik. Jag var säker på att man på något sätt levde vidare där nere. Att man var ensam och hjälplös, utan någon möjlighet att ta sig upp.
Jag försökte tänka på himlen istället. Att det var dit man kom när livet på jorden tog slut. Men även det skrämde mig. Jag ville inte dö. Jag ville varken ligga under den fuktiga jorden, eller sitta och vinka bland vita fluffiga moln på himlen. Jag ville inte förlora någon i min närhet och jag ville inte att allt liv bara skulle ta slut en dag.
Kort sagt, jag ville verkligen inte höra talas om döden. Inte nu. Inte senare. Aldrig någonsin.
Till minne av alla er älskade och saknade, alltid i våra hjärtan <3
I hope you're dancing in the sky. And I hope you're singing in the angels choir <3
