En ny författaridé
Jag har fått en ny idé. En idé som jag tror kan vara en bra start på mitt "offentliga" författarskap. Jag har nämligen börjat fundera på att satsa på att bli en barnboksförfattare slash sagoberättare. Alltså, inte ge ut någon barnbok eller så. Inte till en början i alla fall. Mer skriva sagor för barn och få möjlighet att berätta dem på lite olika bibliotek, förskolor och liknande. De flesta bibliotek har ju någon form av barnstund. Det är oftast förskolebarn som kommer dit och får höra sagor. Kanske finns det något för skolbarn också. Jag vet inte riktigt. Jag tänkte att jag hade kunnat komma dit och berätta mina egna sagor för olika åldersgrupper. Det måste ju vara coolare att höra det från den som faktiskt har skrivit dem. Lite som en sorts författarbesök. Det är inget jag har tänkt på tidigare, men allt eftersom jag håller på med en egen bild-sagobok har jag funderat allt mer på att satsa på en karriär som barnboksförfattare. Jag har redan börjat hitta på lite sagor och börjat skriva ner dem. Jag kan även rita egna bilder till berättelserna, så att barnen kan sitta och titta samtidigt som de lyssnar. På så sätt får jag ju både använda mig av mitt skrivande och min konstnärliga förmåga. Två flugor i en smäll, så att säga.
Jag har alltid varit oerhört barnkär av mig. Faktiskt ända sen jag själv var ett barn. Jag älskade bebisar och kunde sitta i timmar och gulla med dem. När en av mina yngre kusiner kom till världen kände jag omedelbart hur mitt 8-åriga hjärta smälte som en våt fläck. Jag tog hand om honom som en riktig storasyster. Jag kommer ihåg att jag inte kunde sova bredvid honom, för jag kunde inte sluta ligga och titta på hans obegripligt söta lilla ansikte. Det var rentav omöjligt för mig att sluta ögonen. Jag älskade verkligen det lilla knytet från första stund. Han blev som min allra bästa vän. Det var samma sak när min älskade brorson Vincent kom till världen. Han kändes som min lillebror. Att leka, busa och mysa med honom var det bästa jag visste. Jag älskar honom och han älskar mig.
Alla barn har alltid avgudat mig. Jag är en en stor barnfavorit. Det har jag alltid varit. Jag tror dels att det kan bero på att jag har ett speciellt band till alla barn. Jag är dessutom lugn, stabil och tar mig tid att lyssna på dem. Och så är jag ju bra på att hitta på roliga lekar. Det är ju alltid uppskattat. Därför tror jag verkligen att det här med att berätta sagor hade passat mig perfekt. Det skulle inte bara vara roligt och givande för mig, utan också för dem. Jag är inte bara bra på att skriva och gestalta, utan också på att läsa med helt äkta känsla och inlevelse. Egentligen kanske jag borde bli en inläsare på typ Bookbeat, Nexstory och Storytel. Fast det hade nog varit för komplicerat. Jag får låta någon annan läsa mina böcker på dessa boktjänster, så kan jag läsa sagorna för barn och kanske på YouTube.
I sagor kan allt hända. Allt magiskt som man annars bara kan drömma om. Allt är möjligt. Det finns inga rätt eller fel. Bara att låta fantasin flöda lite som den vill. Det är jag bra på, tror jag. Att bygga upp en alldeles egen sagovärld, där allt kan hända. Jag skrev ju mycket sagor när jag var liten, men när jag blev äldre intresserade jag mig mer för ungdomsberättelser. Nu funderar jag allvarligt på att återvända till barnens och sagornas värld. Jag kommer nog fortsätta skriva för ungdomar, men också för barn. Man kan ju göra både och, eller hur?
På tala om att åka runt och berätta egenskrivna sagor för barn i olika åldrar. Det är ju även något jag eventuellt hade kunnat göra på lekterapin på sjukhuset. Det är inte alls en så dum idé. Det är precis vad sjuka barn behöver. Någon som kommer dit och piggar upp dem. Det är inget jag ska satsa på just nu, men vem vet vad som händer i framtiden? När jag har åkt runt till olika bibliotek och förskolor kanske fler och fler blir intresserade. På så sätt blir detta en sorts jobb. Att skriva olika sagor och rita bilder till dem, för att sen åka runt och berätta dem.
Det där med att sätta ihop bilder till berättelserna är också något som jag tror att jag hade gjort riktigt bra. Många barn tycker om att ha något att titta på, istället för att bara sitta rakt upp och ner och lyssna. Bilderna förstärker dessutom berättelsen. Man får en annan bild av handlingen och gestalterna då. Och vem vet? Jag kanske till och med hade kunnat skriva lite kortare sångtexter till passande sagor. Typ när det är någon som sjunger i berättelsen. Det hade också kunnat vara en möjlighet.
När jag tänker efter så känns det här mer och mer som en grej jag ska satsa på. Jag tycker om att hitta på och bara låta fantasin flöda helt fritt. Jag har redan lagt märke till att det är otroligt skönt att kunna fly in i barnens och sagornas värld när man behöver en paus från verkligheten. Det fungerar lite som en distraktion. En sorts strategi. Något annat att samla tankarna kring.
Nu ska jag sluta skriva och istället fortsätta ägna mig åt sagan om Guldia, Silvria och Glittria. "Rosa-Lindas magiska guldstav" är också under produktion. Kommer säkert fler sagor inom kort också, om inspirationen fortsätter att utvecklas i det här tempot.
Tack och adjö, fantasin kan aldrig dö.