Ända sen jag var riktigt liten hade min mamma en förhoppning om att jag skulle gilla att pyssla. Hon köpte massor med pyssel till mig som jag bara vägrade att använda. Jag hatade att pyssla. Vilket säkert berodde på att jag aldrig hade fått chansen att göra det av ren frivilja. Jag förknippade pyssel med skolan. Ni vet, då när alla lärare och fritidspedagoger bestämde var, när, hur och vad man skulle göra. Man fick aldrig bestämma själv. Det var mest: "Nu ska du göra potatistryck på ett papper eller klippa ut en julstjärna och göra så här, punkt slut". Just därför vägrade jag bestämt att göra något av det hemma, för det påminde mig om skolan. Inte blev det bättre av att jag på den tiden hatade skolan. Fast, i och för sig. Jag har aldrig tyckt om skolan. Jo, kanske när jag gick på Mogård, men inte annars.
Jag vet egentligen inte riktigt vad som har hänt. Helt plötsligt har jag bara börjat älska att pyssla. Det började med målandet. Fortsatte med pärlandet. Och nu är jag totalt fast. Det har till och med gått så långt att jag har börjat jobba med hobbylera. Eller, modellera. Vet inte om det är samma sak eller inte. Det kvittar. När min kära mor föreslog att jag skulle kunna börja med sådant, bara tvärvägrade jag. Jag minns exakt vad jag sa för att avfärda det förslaget. "Jag tänker inte sitta och leka med lera som om jag vore ett litet barn. Aldrig i livet morsan!"
Ja, jag trodde helt enkelt att det var samma sorts lera som man leker med på förskolan. Samma sorts lera som jag hade när jag var liten. Små burkar med platt och oformlig lera som ändå aldrig torkade och som det därför inte gick att skapa med. Jag måste erkänna att jag faktiskt kände mig rätt sårad. Liksom, vaddå? Trodde inte ens min egen mamma att jag var kapabel till mer än så? Tyckte hon att jag var ett stort barn, istället för en vuxen kvinna? Om inte ens min egen kära mor trodde på mig, hur skulle då jag kunna göra det?
Jag tror att det är den största anledningen till att jag har börjat pyssla så sent i livet. Jag ville verkligen inte göra det förut, eftersom jag på fullt allvar trodde att det bara var till för barn. I och för sig pysslar jag inte för att min mamma alltid har velat det, utan för att jag själv vill det. Jag har äntligen insett hur kul det är och hur otroligt mycket man faktiskt kan göra. Att pyssla innebär inte att kladda lite färg på ett papper, eller slänga några pärlor på trådar som ändå bara går sönder. Nej, det är så väldigt mycket mer än så. Jag har bara inte velat se det förrän nu. Bara att måla förknippade jag med små barn. Fast egentligen kanske det inte är så konstigt. Jag menar, nu finns det mycket mer än när jag själv var barn. Då fanns det inte så mycket att välja på. Nu kan man skapa och tillverka nästan vad som helst. Eller, nästan och nästan. Jag tror verkligen att man kan göra precis vad som helst. Man måste bara komma på hur man ska göra. Egentligen behöver man inte ens kalla det för pyssel. Man kan säga skapande också, för det är precis vad det är.
Jag har tidigare nämnt att jag vill skapa en egen hemsida. En hemsida där jag kan sälga saker jag har skapat själv. Grejen är att jag tidigare mest har tänkt på tavlor och budskapssmycken. Nu tänker jag att det kan vara lite allt möjligt. Ljusstakar, stjärnor att hänga i fönstret, skålar, kaffekoppar, stående saker och änglar av olika slag. Mycket gör jag av lera och annat konstmaterial. Jag vill även börja med keramik, men då måste jag först gå en kurs i det. Inte för att det är något problem. Jag går gärna en kurs i keramik. Frågan är bara hur jag ska få tillgång till det efter det. Jag vet ju att det krävs speciella ugnar. En vanlig ugn kan inte göra det. Det är liksom inget jag kan göra hemma, och att hyra en egen keramikverkstad är nog väldigt dyrt. Jag kanske kan göra det när jag har tjänat ihop tillräckligt med pengar via försäljning av annat skapande.
Men skit samma just nu. Jag har så många andra idéer så länge. Tänk om jag kunde göra en egen vänskapsbok, till exempel. Alltså, en bok med egna citat och liknande. Även en änglaljusstake osv. Kanske kan jag göra en typ av luciatåg till lucia. Av lera, glas, porslin eller vad som helst. Idéerna bara sprutar ur mig. Nu när jag har insett hur kul det faktiskt är att jobba med lera har jag så många tankar och idéer att jag nästan får huvudvärk, haha ;P Jag började med lite lättare saker. Jag gjorde ett hjärta, en stjärna och en måne. Sen tog leran slut och jag ångrade att jag inte köpte flera paket, fast då visste jag ju inte att det skulle vara så roligt. Nu tror jag att jag ska försöka mig på lite mer avancerade grejer. Får se hur det går.
Att pyssla och skapa gör mig lugn. Det är lite som en sorts självterapi. Jag behöver inte tänka. Bara på det jag håller på med. Allt annat får jag liksom skjuta åt sidan. Det är skönt. Jätteskönt, faktiskt. Ibland är det knappt att jag orkar vänta tills leran har stelnat ordentligt och jag kan börja måla den. Jag vill se mitt verk när det är klart. Vill se om det blir så bra som jag föreställt mig. Att jota gipsfigurer har också blivit ett stort intresse. Fast det tar ju ännu längre tid. Jag brukar försöka jota flera gipsfigurer samtidigt, så jag slipper göra det en efter en. De blir så otroligt fina när de är färdiga. Jag ska önska mig fler gipsformar i julklapp. Även ett presentkort på Panduro då jag brukar köpa upp hela affären, varje gång jag är där.
Sigge har fått för sig att hobbyleran är något gott. Han kommer springande och slickar sig om munnen, så fort jag tar fram den. Ställer sig på bakbenen och tittar på mig med stora runda valpögon, som när han tigger mat. Vad tror han? Att det är pepparkakor eller? Sigge-bus, alltså. Leran ska ju stelna, så om han äter det blir han stel i magen. Nej du, Segelytor. Bäst att låta bli :D
Det är nästan så jag önskar att jag kunde lägga upp någon bild på det jag har skapat på senaste här på bloggen, fast det går inte än. Det är hemligt tills vidare :)