Jag skrev ju ett inlägg om hur mycket kul jag hade framför mig. Om allt vore som det skulle så hade jag varit på Liseberg i lördags. Jag hade åkt alla häftiga karuseller med min tjejkompis. Fast innan det hade jag träffat tidningen Amelia, som ville göra ett reportage om mig. Det blev naturligtvis också framskjutet. Den här helgen skulle jag ha varit på Liseberg igen, den här gången med US-gänget. Istället hamnade jag på sjukhus. Hur fasiken gick det till? Bra fråga. Jäkligt bra fråga.
Det började med att jag fick rejäla smärtor i magen. Först trodde vi att det var magkatarr, men det blev bara värre och gick bak i ryggen och upp i bröstet. Till slut fick jag åka in akut. Efter flera timmar på akuten blev jag inlagd natten mellan fredag och lördag. Där blev jag kvar nästan en hel vecka (sex dagar). Jag som hade så mycket planerat. Nu gick alla mina planer i kras. Till och med Stockholmsresan blev framskjuten. Jag orkar inte åka dit nu. Jag behöver vara hemma och återhämta mig, känner jag. Även om jag nu är hemma från sjukhuset så är jag långt ifrån återställd. Jag känner mig rätt sliten och har fortfarande smärtor ibland. Det är i alla fall tur att jag inte behövde ligga inne på måndag den 5 augusti. Både för att det är Siggelitos födelsedag, men också för att reportern från Amelia kommer hem till mig då. Spännande!
Jag hatar att ligga på sjukhus, men måste ändå säga att det var väldigt bra personal på avdelningen. Lugna, stabila och uppmärksamma, liksom. Sådana människor behövs inom vården. Det fanns speciellt en sköterska som jag skulle vilja ge dagens ros till. Inte för att jag har en sådan, men vi kan väl låtsas. Den sista kvällen när jag drabbades av en rejäl panikattack, stod han med mig hur länge som helst, höll mig i båda händerna och pratade lugnande med mig. Han var otroligt snäll och detta borde han ha beröm för.
På tala om sjukhus. Jag måste ändå säga att det är rätt mysigt att bli rullad i sängen. Det är skönt att bara få ligga där och inte göra någonting. Det är sjukhuspersonalen som får sköta jobbet, man själv behöver bara ligga i sängen. När jag var liten och hade fått Dormikum innan jag rullades iväg i sängen, låg jag bara och tjatade. "Var är jag? Ligger jag fortfarande i sängen? Vart är jag på väg?" I onsdags skulle jag göra ett ultraljud av hjärtat direkt på morgonen. Jag var sömnig och hade ont. Lyckligtvis slapp jag genomgå hela processen med att flytta över till rullstolen och ta mig hela vägen ner till ultraljudet. Jag fick åka ner i sängen. Jag var på väg att somna. Både för att jag var trött, men också för att jag blev ganska lugn av sängens rörelser. Lite som att bli vaggad till sömns. Att rullas iväg genom korridoren, in i hissen och vidare på en annan våning. Allt utan att själv behöva göra något alls. Jag tackar sjukhusets rullbara sängar. Även om de inte är så himla sköna direkt, så är det ändå tur att de har hjul. Det finns ju dem som är så sjuka att de inte kan röra sig och då är det tur att de kan förflyttas i sängen. ^
Visserligen fanns det några ljusglimtar, mitt i det tråkiga. I måndags fick jag besök av en tjejkompis (samma kompis som skulle ha hängt med till Liseberg i lördags. Hon erbjöd sig frivilligt att komma förbi och på tisdag kommer hon hem till mig. Det säger mig att hon är en äkta vän. På förmiddagen, samma dag som jag skulle åka hem, fick jag besök av en annan vän och hennes lilla son. Bebisen satt bredvid mig i sängen. Så söt! Det känns riktigt skönt att ha så omtänksamma vänner. Vänner som bryr sig på riktigt.
Jag trodde aldrig att jag skulle få komma hem. Trodde att jag skulle bli hemskickad i tisdags, men då ville de helt plötsligt göra fler prover. På onsdagen var jag nästan helt säker på att jag skulle få åka hem, men nej, det blev en natt till. Jag var helt förtvivlad. Kände sådan stress över att ligga instängd i det där satans sjukrummet när jag hade så mycket jag måste göra. Det tog hårt på mig, så snacka om att både jag och Siggebus blev lyckliga när jag äntligen släpptes på torsdagen.
Jag är hur som helst glad att vara hemma. Det var urtråkigt att ligga på sjukhus. Det är det i och för sig alltid. Fast det var samtidigt lite skönt att vara på plats och få hjälp. Inte för att jag fick speciellt mycket hjälp. Inte konkret i alla fall. Även om läkarna misstänkte att vattnet i lungsäcken och hjärtsäcken förmodligen berodde på någon sorts inflammation, så kunde de inte hitta vad det var för något som orsakade det. Men det gör detsamma. Det är som sagt skönt att vara hemma och de ska fortfarande ha lite koll, så det är ju bra. Fast urtrist att alla mina planer gick åt skogen. Får väl boka om både Liseberg och Stockholm. Att boka om Stockholm är inga problem, men Liseberg... Suck! Ja ja, vi får fixa det på något sätt. Kosta vad det bösta vill, men till Liseberg och Stockholm ska jag! Det är inget snack om saken.