Nu är julledigheten slut och jag har kommit igång med arbetet. Som jag redan har skrivit så har jag startat Mimmi Delux, där jag förövrigt redan har hunnit sälja mina första produkter. Det känns riktigt kul att ha kommit igång och att det verkar gå så bra. Jag är nästan överdrivet entusiastisk och vill verkligen satsa helhjärtat på det här. Det är det här jag är menad för. Jag känner det. Jag har märkt att jag mått bättre sen jag startade företaget. Det känns unikt och betydelsefullt att kunna lägga ner allt fokus på något jag verkligen brinner för, på riktigt. Något som ligger mig varmast om hjärtat. Jag har liksom inte tid att må dåligt då. Jag ägnar all min koncentration åt att skapa, sälja och marknadsföra så gott jag kan.
https://www.facebook.com/profile.php?id=100088035610363
Tänk, efter alla år av intensivt jobbletande har jag nu skaffat mig ett helt eget jobb. Något som bara JAG gör. Tekniskt sätt så är detta faktiskt mitt jobb nu. Mitt eget företag, helt enkelt. Ett arbete som jag har skapat mig själv. Tänk så länge jag har varit frustrerad, arg och förtvivlad över att jag inte lyckats skaffa ett jobb. Jag har bara blivit mer och mer desperat och trott att det aldrig kommer gå vägen. Så många gånger jag har frågat mig själv: "Vad fan är det för fel på mig? Varför är det ingen som vill anställa mig? Tänk om jag aldrig lyckas skaffa ett jobb, utan får sitta här som en 26-årig pensionär!"
Det är svårt för alla att få jobb, men det verkar vara ännu svårare för oss med funktionsnedsättning. Även om man bara sitter i rullstol, allt annat är på topp. Arbetsförmåga, talförmåga och allt annat. Typ som med mig. Arbetsförmedlingen har gjort bedömningen att det är "alldeles för svårt" för mig att arbeta. Kanske till och med omöjligt. Varför? Ingen aning. Jag har inte ens fått göra en sådan där arbetsutredning. Visserligen kanske det inte hade hjälpt, de hade lika gärna kunnat göra en felaktig bedömning ändå. Men jag menar, herregud!! De känner inte mig och har därför inte den blekaste aning om vad jag är kapabel till. Visst, arbetsträningen på Erikshjälpen gick inte så bra, men det är över tre år sen dess. Snart fyra. Och det handlade inte ens om min arbetsförmåga. Problemet låg någon helt annanstans. Det var helt enkelt inte rätt arbetsmiljö för mig. Inte rätt tidpunkt heller, med tanke på att jag just då gick igenom en extremt tuff tid i mitt liv, vilket ledde till att jag hade svårt att fokusera. Fast ger det dem verkligen rätt att göra en sådan här bedömning bara för det? Det var de som inte lyssnade på mig. Jag försökte vid upprepade tillfällen förklara att jag kunde och ville göra mer än att sitta instängd i ett unket och klaustrofobiskt jäkla kontor, men punkterade samtidigt att jag inte kunde säga vad jag hade kunnat göra istället eftersom jag inte kunde se alla arbetsuppgifter som fanns. Jag behövde alternativ. Ändå hände det ingenting, utan ledde till att jag blev sjukskriven istället. Och nu, fyra år senare, säger arbetsförmedlingen att jag inte kan arbeta. Jag har ju knappt fått försöka. Hur kan de då veta vad jag kan och inte kan? För att jag sitter i rullstol och har speciella behov? För att de anser att jag därför inte kan jobba, utan att det är mina assistenter som får göra arbetet åt mig. Varför frågar de inte bara istället? Jag kommer aldrig att förstå mig på dessa människor. Nu när jag faktiskt har skapat mig ett helt eget jobb kan de sitta på sina stolar och ångra sig bittert. Mimmi Delux är min rejäla revansch! Jag gör mitt eget. Något jag brinner för och som gör mig glad ända in i själen. Jag älskar verkligen mitt jobb och det är en underbar känsla. Självklart utmanar jag mig själv hela tiden, men det är det som är så häftigt. Att aldrig riktigt veta hur resultatet kommer att bli, utan helt enkelt testa sig fram. Det är spännande och lärorikt.
Jag vet inte exakt vad det var som fick mig att faktiskt ta tag i saken. Jag bara pysslade och skapade en massa, och en dag slog det mig att: nu jävlar skulle jag gå all in på det hela. Det var inte ens speciellt svårt. Det var bara att göra det. Slå spiken i kistan när jag väl hade bestämt mig.
Jag skänker även pengar till organisationen Aldrig Ensam. En organisation som handlar om psykisk ohälsa och som jag därför tycker är extremt viktig att stötta. Det är en organisation som jag brinner för och därför vill jag göra allt jag kan för att ge dem mitt stöd. Jag tror att jag brinner för dem, just eftersom det här med psykisk ohälsa är något jag relaterar starkt till. Det är ju något som jag själv upplever och därför kan jag ta del av det på ett djupare sätt, så att säga. Psykiatrin är också ett stort problem i dagens samhälle, många blir bemötta på helt fel sätt. Jag vet, för jag har själv varit en av dem under alldeles för många år. Vet inte hur många psykologer jag har haft i hela mitt liv och bara ett fåtal har det fungerat bra med. Ett tag gick jag till psykologen på habb, men skickades till psykiatrin när de ansåg att jag hade alldeles för allvarliga problem för dem. Ändå skickades jag tillbaka till habb något år senare, trots att de tydligt hade sagt att de inte kunde ge mig rätt hjälp. Och så fick jag börja om från början. Igen.
Men, i alla fall. Ta en titt på Mimmi Delux facebook-sida och beställ gärna något. På så sätt kan även du hjälpa till att stötta Aldrig Ensam. Kolla också in den första videon på Mimmi Delux nya YouTube! Det kommer fler snart, ska bara fixa mina naglar först så jag slipper sitta med knutna nävar för att ingen ska se dem avbrutna naglarna!
https://youtu.be/6wHzoUv8fFA
